Emma

Oj oj oj. Dagarna går fort nu. Mörkret faller allt snabbare. Läxorna byggs på berg. Man isolerar sig lite halvt om halvt med sitt plugg, om man inte sätter sig på ett igen immat fik inne i mysiga gamla stan. Vinter människor. Vintertider.. Många tappar gnistan och orken. Jag tänker inte ge upp dock, jag vägrar! Jag orkar inte gräva min egen grav igen. Det var första och sista gången som det hände allt på grund av att jag slutade bry mig, för att jag gav upp. Och då går det inte bra. Om du inte har någon fruktansvärd tur.. men den chansen är ganska liten.

Jag vet inte om det är vintertiden som får mina tankar att bli 1000 från 10 st.. Jag får för mig massa konstiga saker som jag borde göra eller som vore en 'kul grej', och säger att jag ska göra det, men sen kommer jag på mig själv och stannar upp. Tänker. Tänker. Och tänker. För att sen komma på att jag inte bör genomföra det. Jag vet inte om man kan kalla det impuls, alltså grejerna som jag vill/är på väg att göra, men på ett sätt så är det kul och nytt. Men sen då? Jag tänker liksom inte på 'konsekvenserna', vare sig dom är positiva eller negativa. Jag bara gör det. Så känns det med allt. Jag bara gör det. Jag bara skriver en uppsats, jag bara spelar piano, jag bara går till skolan, jag bara pratar om hur jag tror att jag mår, jag bara ger råd till kompisar som har det svårt, jag bara är. Jag bara gör det. Eller är det en bra sak? Ska jag tänka efter mer?

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Jag borde inte ha skrivit någonting eftersom jag inte direkt hade något syfte, det bara hände.. Och nu så får jag lida för det jag gjort. Lida är kanske ett lite för starkt ord, men du tog illa upp iallafall. Eller det verkar det som. Så förlåt. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på, antar att jag i stunden var arg/besviken/ledsen/sårad och inte bara på mig själv. Det tog ganska hårt, och jag vet inte hur jag ska reagera. Jag har inte direkt kopplat på mina känslor än tror jag, då skulle jag nog inte vara kvar. Kanske pyst för ett bra tag sen. Men det verkar som om det är det som du vill? Ha honom för dig själv? Jag vet inte. Men er tid har varit, och om du fortfarande har känslor så är inte det mitt problem, det är ingen annans känslor än dina egna. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra för att alla ska kunna vara glada och nöjda. Eller ska jag inte göra någonting alls? Återigen så vet jag inte..

Jag skulle vilja träffa dig och snacka, men vet inte om det är det bästa. Jag vill veta hur du ser på det hela, och vad du känner och vill 'göra åt saken.' Vad ska jag göra? Nu har jag redan tagit upp det, men vet inte om jag vågar genomföra det. Som sagt, jag agerade först och tänkte sen. Fan.

/e♥